Har vi inte kommit längre än så här?

Så var det då dags för den här härliga tiden på året igen! Smällkarameller, glögg, firmafester, och så klart de många fina underklädeskampanjerna som man inte kan undgå, om man inte håller sig utanför samtliga tätorter under årets sista månader. Jag inser att detta inlägg kommer några veckor efter att alla invånare i Sverige över 18 år, redan skaffat sig någon form av uppfattning om det jag skriver om idag, men skit samma. Jag är ilsken, och då får ni hålla till godo med att jag framstår som tvåa på bollen.

Eftersom jag har några år på nacken, och vid det här laget har sett rätt många glossiga bilder på röda satin-push-ups i juletid, är detta så klart inget uppseendeväckande i sig själv. Jag minns många av dessa kampanjer. Anna Nicole Smith i början på 90-talet var en favorit.

Det aningens ännu mer deppiga i år, är att kära gamla KappAhl, tagit detta ett steg längre, och nyttjat Erica L. James roman 50 shades of grey, för att än en gång framställa kvinnor som stereotypa och underordnade männen. Classy, verkligen.

Boken handlar i korta drag om en ung kvinna som intervjuar en framgångsrik och förmögen man. Denna man söker senare upp henne, och de inleder en relation, som baseras på en rätt så tydlig rollfördelning i dominans och underkastelse. I KappAhls julkampanj anspelar man på detta (i sin reklamfilm och sina övriga annonser) genom att en kvinna iförd en mask och snajdiga underkläder, får ett meddelande ifrån, vad vi kan ana är en man, med tre ord: You. Are. Mine. Herregud asså. Sen är det ju inte bara kvinnor som blir stereotyper i den här soppan. Även männen framställs som att detta beteende är normen. Slitet, tycker jag.

Precis när man trodde att nu, nu är vi väl ändå någon form av jämställdhet på spåren, så kör KappAhl och Erica L. James om en i vänsterfilen, och vinkar glatt med sina slipsar och spetstrosor. Man blir bara så trött, uppgiven och ledsen. Kan jag inte bara få äta mina pepparkakor ifred, utan att behöva få denna sexism upptryckt i ansiktet? Jag är den första att erkänna att jag gillar snitsiga underkläder i grått likväl som i någon annan färg. Jag klär mig gärna i detta, rakar ännu hellre benen. Jag vill bara inte att detta ska vara det enda jag identifieras med.

Ha en fin torsdag kamrater!

Translation: I get very sad and upset by KappAhl’s underwear campaign. These holiday season campaigns are not new, I still remember Anna Nicole Smith’s boobs in 1993. KappAhls 2013 collaboration with 50 shades of grey author Erica L. James, has taken this to a higher ground though. In this ad campaign, they very much play on objectification and stereotyping of women. Here, a woman dressed in a face mask and snazzy underwear receive a note from, what we can gather is a man, with one clear message: You. Are. Mine. Jesus fucking christ, have we not come further than this?