Downshifting

God fredag kära ni. Idag tänkte jag skriva lite mer eftertänksamt och seriöst än vanligt. Mindre flams, mer hjärta och smärta liksom. Men hallå, inte smärta som vara olyckligt kär och röka 10 cigg på raken! Nej, mer en djupare insikt om vilken bekräftelsejunkie jag är, och om tabun i att inte jobba ihjäl sig. DET är deppigt som fan, och det måste få ett slut. Det här är en kort berättelse om att ständigt vilja ha mer, om den sinnessjuka jobbhetsen, och att tyckas ha råd med piffiga pumptvålar för 200 spänn.

2015 var definitivt inget bra år för mig. En vår full av fantastiska projekt och resor. Och jag bara körde. Tjänade massor av pengar. Sprätte pengar på lunch på lokal, byggde om halva min lägenhet och fortsatte att resa till öst och väst. Det var kul, gick väldans bra, och jag trodde att jag hade allt under kontroll. Gick runt som nån slags börsmäklare med nått jagat i blicken och tjatade om hur extreeeeeemt najs det skulle bli med lite semester. Men semestern blev inte speciellt najs. Inte alls faktiskt. Tillsammans med två av mina bästa vänner skulle jag resa runt i Albanien och Grekland i några veckor. Redan efter en dag i Tirana kände jag att något var väldigt fel. Jag var orolig i hela kroppen och ville inte göra något alls, allra minst ta det lugnt. Allt jag ville var att ockupera hjärnan med något, så jag slapp känna efter vem jag var och vad som höll på att hända. Detta resulterade i någon slags mindre crash, som jag med medicin och terapi tog mig ur.

Ett år senare. Det är första april och jag har redan hunnit med en resa till Brasilien, en till Spanien, två större projekt och diverse andra mindre. Och så kommer det, lugnet och våren. Äntligen! Eller? De första timmarna är fantastiska. Jag är fortfarande hög på bekräftelsen som kommer med slutleverans av ett projekt, eller känslan av att komma hem från en resa, sova i sin egen säng och tvätta bort hostel/djungeldoften.

Några dagar senare. Jag jobbar som vanligt, men med mindre projekt som inte är lika krävande. Inboxen är för en gångs skull inte överfull av jobbförfrågningar, och jag har precis så mycket jobb som jag klarar av och borde ha. Jag har gott om tid för att åka skateboard, och till och med laga mer avancerade middagar än fil och müsli. Ändå känner jag ångest, och jag vet att det handlar om en enda grej, bekräftelse. Eller snarare avsaknaden av den.

Jag har i så många år använt jobb som en flykt mot ångest. Jobbat hårdare och hårdare, nått högre och högre, tills jag insett att dessa kickar är ytterst temporära. Tagit kortare time outs för ”eftertanke”, för att sedan sakta men säkert hamna på exakt samma ställe igen.

Så nu tar jag tag i detta på riktigt, och ställer mig själv och alla andra frågan; varför i helvete jobbar vi tills vi stupar så vi kan köpa fina pumptvålar för 200 spänn, alternativt för att vi inte tror att vi har något annat vettigt att lägga tiden på? Jag blir trött på mig själv för att jag måste kämpa så hårt för att leva som jag lär. Min fräscha vision om att jobba max heltid, skejta och umgås med personer jag tycker om, det är nu det ska hända.

Bekräftelse är en drog. Det är så djävla najs att gå runt och känna sig omtyckt, uppskattad och högt värderad i sitt arbete och privat. Även när jag strax lägger ut detta inlägg på Facebook förväntar jag mig ett eller två heja-rop. #kiddingbutnotkidding

Och hallå där! VARFÖR är det fortfarande sån djävla tabu att jobba lagomt eller till och med lite, tjäna mindre pengar och GÖRA GREJER istället? Det är precis som att man inte riktigt vågar testa, eftersom man vet inte vad man skulle göra med den ”överblivna” tiden. Och istället sitter man där med sån megaångest när man för en gångs skull är ledig, inte tror att man är värd att vara ledig, och ingen kommer att belöna en för att man tar en kaffe i solen, eller slipar på sin ollie.

Idag är det fredag. Jag ska ”öva”, och sluta jobba klockan 3, försöka att inte få ångest över detta, åka och skejta och sedan umgås med diverse fint folk hela helgen. Jag tror jag kommer att lyckas denna gång, men det är en fundamental omställning som måste göras.

Jag tycker även att ni ska läsa denna artikel. Den behandlar fenomenet downshifting och varför detta inte är önskvärt från de styrande i vårt samhälle, när det egentligen är det enda som kan stoppa utbrändhet, konsumtionshets, och på längre sikt få oss må bättre och komma på vad vi vill med våra liv. Tyvärr får en eventuellt prioritera bort den fina pumptvålen, men det kanske går bra ändå. Vi får väl se.

Translation: Today I'm telling my own story about what too much work did to me, and how downshifting is the only reasonable way to stop this madness. People need to stop feeling guilty about not working 200%. That is all. Sorry you non swedish speaking peeps! As I'm planning to not overwork ever again, you will have to put this in Google translate he he