Flickor i Havanna

 

Någon gång i november månad, när Malmö town var så pass dassigt att det krävdes ficklampa att vara utomhus efter klockan 3, började jag och mina två fabulösa väninnor Emma och Sara, att planera en lagomt lång landsflykt. Efter noga övervägande av möjliga destinationer, kom vi fram till att Emmas gamla hemvist Kuba vore en utmärkt kombo av kultur och bus, för några lagomt festliga men trötta och genomskinliga damer i sina bästa år. Jag som älskar dekadenta hamnstäder! 

Det är med stor förtjusning jag anländer till 50-talet några dagar innan nyår! Ser gamla amerikanare glida förbi nere vid Malecón, Havannas strandpromenad, när jag tycks sitta och inta eftermiddagsrommen uppe på Hotel Nacional, ett anrikt hotel som skryter med att ha huserat både Frank Sinatra och Ernest Hemingway. Till min stora besvikelse har modet uppdaterats snabbare än bilarna och byggnaderna. Här snackar vi tighta jeans med låg midja för kvinnorna, och i det närmaste självlysande byxor, ofta i trekvartslängd, för männen. Det är bara jag som försöker få till någon slags Marilyn-look. Tyvärr håller detta i ungefär en timme, till det att jag inser att min fräcka eyeliner smälter i solen, och att alla former av tyg som inte fyller någon speciell funktion måste tas av. Min sjalett ryker därmed. 50-talsoutfitten är sabbad. Djävla tur jag fick till en Instagrambild innan. 

Tycks man göra sin egen grej, och trotsa hotell och konventionellt resande på Kuba, bor man i så kallade casa particulares, typ Airbnb. Det gjorde vi, och spenderade tiden i Havanna hos ett äldre par i stadsdelen Vedado, ett piffigt område nära Malecón. Det visar sig att mannen har jobbat som översättare till Fidel Castro, under hans resor till Sovjetunionen. Noterar att jag blir ca tusen gånger mer imponerad av detta, än av att prata med valfri australiensisk backpacker, som endast spenderat 1000 spänn på en hel månad i Bolivia. It's sooooo cheap mate! Någon är definitivt 30 +. 

Generellt skiftar jag mellan total eufori för att faktiskt få uppleva hela den här kommunistiska cocktailen, och någon slags bekvämlighetsilska, när saker som borde ta 10 minuter ibland tar en hel dag. Tappar hakan för fjärde gången på bara den förmiddagen, då jag och Sara spatserar förbi en sån där Bruce Springsteen-konsertlång kö. Nähäääää, ingen Bruce? Inga Rolling Stones? Ingen konsert alls? Jahaaaaa! En glassbar! Jamen det borde vi ha förstått. Det visade sig efter lite research med Emma, att Coppelia är statligt ägd, och att dess besökare glatt köar i tre till fem timmar för några kulor av de en till två smaker som erbjuds för dagen. 

- Åååååååh inte chocklaaaad, utbrister en kvinna mycket besviket, när hon till slut kommer fram till ingången, och finner att några timmars köande varit totalt fruktlöst.

Förutom att dricka rom och ta tempen på kommunismen, har jag även ett annat viktigt uppdrag som ska utföras på Kuba. Jag ska såklart in och nosa på landets växande skatescen! Pojkarna Castro skejtar varken street eller bowl, och eftersom skateboard inte heller ses som en nationalsport på i landet, är det aningens svårt att få tag på brädor. Efter lite research på nätet och i rampen, får jag fram ett namn på en gammal skateräv som jag ska kontakta när jag landar på ön. Har samlat ihop några avlagda brädor, hjul och truckar från några fina skatevänner i Malmö, som jag har med mig.

Che Alejandro sitter och kollar skatevideos i sin tatueringsstudio, som ligger i hans föräldrars hus i stadsdelen Tulipan, när jag och Emma dyker upp. Han ser ut som en mix av mitt ex Daniel och Andre Agassi, hej hej. Vi får en öl var, följt av en grundkurs i Havannas skate- och tatueringskultur. Che är väldigt tacksam för brädorna jag släpat med mig från Sverige.

- Vi är totalt beroende av att folk tar med sig skateboards till oss. Om man knäcker sin, kan det ju ta ett halvår innan man kan skejta igen. Samma med tatueringsfärg. Om ingen tar med sig grejer hit kan jag inte jobba. Tatueringsyrket är olagligt här.

Vi kollar på några till skatevideos till, och lyssnar till Ches gamla skrönor. Han är 40 år, och är en av veteranerna inom Havannas skatescen. Tänker att jag verkligen hoppas att blodet kommer kunna fortsätta flöda i hans lilla studio, och att han får skejta i många år till. 

Dagen innan mötet med Che, promenerar jag några timmar genom en mindre välbeställd del av Havanna för att hitta stadens skatepark, El Patinodromo. Parken är väldigt sliten, och jag är av de unga skejtarnas blickar att döma eventuellt den första blondinen/tjejen/utlänningen som satt sin fot här. Skäms lite för att mitt enda problem rent skatemässigt är att kickbikekidsen ockuperar "vår" yta på Stapeln i Malmö. Här jobbar vi lite med andra problemas, så att säga. El Patinodromo har sett sina bästa dagar, men småkillarna verkar mycket nöjda att de ens har någonstans att åka. 

Efter en vecka i Havanna, anser jag att det är dags för lite landsbygd, och beger mig till helt sagolikt vackra Viñales, några timmar västerut med buss. Kaffeplantager, fruktodlingar, grottor, vattenfall, verandor med gungstolar och en djävla massa cigarrer. Bokar en guide som ska ta mig runt på ägorna. Det börjar bra med lite artigt småpratande och en slurk ananasjuice. Så gott, så sött, utbrister jag, på min turistspanska som numera har nått helt nya nivåer. Som du, svarar guiden, och så är det igång. Guiden kan ingen engelska men är mycket intresserad av att jag ska bli hans flickvän. Tar det säkra före det osäkra, ljuger, och meddelar att jag är gift, varpå klassikern ”no problem, me Cuba boyfriend” levereras inom några sekunder. Spenderar sedan en kvart med att förklara att jag fortfarande kan älska livet även fast jag inte är exotisk och jobbar med flera olika män samtidigt. Suck. Är efter 10 dagar i landet extremt less på hela den grejen, alla äckliga ljud och tillrop man tvingas utstå. Urk. Efter några minuter slutar jag sura över den rådande situationen, sluter fred med guiden, och räknar hur många frierier jag mottagit i Sverige. Får det till exakt 0, och kommer fram till att bli mer öppen, och börja fråga unga män om de vill gifta sig, lite så där apropå. Om de är ”söta som en mogen ananas” vad har man egentligen att förlora?

Dagen innan nyår är vi bjudna på fest hos Emmas gamla kompisar i Alamar, ett bostadsområde några mil utanför centrala Havanna. Det råder ett visst kaos, eftersom en av killarna som anordnar festen, blivit gripen av polisen efter en manifestation tidigare under dagen. De är medlemmar i ett konstkollektiv, som då och då höjer en kritisk röst om systemet. Detta är inte yttrandefrihetens land, så att säga, och kaxar man sig för mycket kan det gå illa. Ingen vet exakt vart polisen tagit honom, men alla verkar vara lugna i att han kommer att släppas inom "några dagar till en månad". 

Själva festen äger rum i och utanför någons vardagsrum. En äldre man sitter och kollar på tv i rummet bredvid, och verkar inte nämnvärt störd av ett stycke gigantiskt soundsystem och ett 50-tal dansanta personer som fyller rummet. Här träffar jag den gladaste personen jag har pratat med i hela mitt liv. Han är lite som jag, upphöjt till tusen. Han säger att han är så djävla glad, för att det måste man vara. Killen är 24 år, bor med- och försörjer sin mamma. Älskar hip hop.

- Livet här på Kuba kan vara hårt, men också underbart, säger han

Ja det är en tämligen glad skara, dessa kubaner. Tjänar nästan inga egna pengar, men så mycket kärlek, glädje och omtanke för andra har jag sällan upplevt någonstans i världen. Här tar man hand om varandra. Funderar på om de hört talas om antidepressiv medicin. Tror inte det.

Kuba har i många resepublikationer anklagats för att fresta med världens sämsta mat. Det stämmer alldeles utmärkt. Hur detta är möjligt är oklart. Det godaste jag åt under 10 dagar var penne med tomatsås, mums. Vi besökte till och med, vad Aftonbladet Resor listar som "Beyonce’s och Jay Z's favoritrestaurang i Havanna", El Cocinero. Inredningen är piffig, maten fortfarande åt skolmatshållet. Funderar länge på vad Jay Z kan ha satt tänderna i här som var så pass smaskens? På nyårsafton är vår tanke att svänga ihop en enklare linsgryta. Dessa 5 ingredienser tar totalt ca 4 timmar att inhandla. Salt är mycket knivigt att rigga loss. Rätt snabbt börjar man kunna den vänliga men lite överlägsna "åååh lilla vän du trodde väl inte du kunde få tag på kryddor-minen" Rom går lättare! Inga konstigheter, en flarra fräsch Havana Club till priset av en latte! Eter vår mediokra nyårsmiddag lägger vi krutet på rommiga drinkar på en jazzklubb. Sen tar vi tar en taxi till Malecón, slänger oss ur bilen precis på 12-slaget, och hinner precis instämma i skrålandet med egenblandad romgrogg (utan mynta). Kan härmed inte anklagas för att inleda 2015 en dag äldre än 23. Fräscht. 

Så, åk inte till Kuba för maten. Åk för att uppleva en tid som för längesedan är förbi, för glädjen, musiken, rommen, stränderna och för den totala livspeppen. Och ta gärna med en skateboard eller två. 

Translation: I finally made it to Cuba! Loved it so much. Kind of like being in a 50s movies the whole time. The food was crap, the rest of it was fabulous. Go for the rum, the beaches, the smiling people and the constant strive to be happy.