From Albania with love

 

 

 

 

 

 

 

Båtflyktingar, post-kommunism och kebab. Så klart årets industrisemester skulle spenderas i Albanien!

Fram till kommunismens fall 1991 var det rätt knivigt att ta sig in och ut ur landet. Nu glider man aningens lättare förbi de bistra vakterna, med förhållandevist stora vapen på Tiranas flygplats. Trots detta känns det ändå som de håller en lite under uppsikt. Bra det kanske.

Huvudstaden Tirana får ett knubbigt Like-finger upp. Jag och mina kära medresenärer Pex och Sanna har bokat hotell i Blloku, som enligt hyffsat grundlig research, ska vara det snajdigaste området att bo i. Blloku var framtill mysgubben och diktatorn Enver Hoxhas död 1985, avstängt för vanligt folk, och bara till för regeringens mannar. Desto festligare nu alltså, när kreti och pleti, inklusive 3 stycken resenärer från Malmö, kan leva rövare och dricka billiga drinkar på uteserveringarna. Tirana är i grunden rätt fult men har piffats till med, på vissa ställen, fantastiska målningar på fasaderna. Man blir liksom helt glad i hjärtat när man ser att hela staden är på väg mot något riktigt bra. Att jämföra med Berlin eller London är lite för starkt. Tirana är inte coolt på många sätt, mer trevligt och post-kommunistiskt liksom.

Vår första middag intas på en italiensk restaurant. Den gulliga servitören upplyser oss om att han minsann ”is studying to become a lier” vilket två omogna svenskor tycker är mycket roligt. Det tycker juridikstudenten också, när han upptäcker ordförväxlingen. Han vill att vi ska hjälpa honom att rigga jobb i Sverige. ”Vi är väldigt många som vill härifrån” säger han. Vi ger den framtida advokaten några länkar till svenska jobbsajter, och hoppas innerligt att Albanien hoppar på EU-tåget om inte allt för länge, annars kan det bli knivigt för vår vän.

Jag och Pex har naturligtvis packat med våra brädor, och har höga förhoppningar på bra skate. Tiranas skatepark Ali Demi, är tyvärr inte alls lika fräsch som internetz utlovat, utan har istället rätt stora håll i asfalten, och påminner mer om en grusplan, än något underlag man åker skateboard på utan att dö. Upplevelsen blir nu 100% fantastisk ändå, då vi får tillfälle att stifta bekantskap med Alyssa, 12 år. Hon har ingen egen skateboard, men är väldans pepp på att prova våra. Den här stjärnan är totalt orädd och åker nerför bankens som om hon inte gjort annat. Funderar på om man kan styra en Tösabidarna filial i Tirana, eller om det kanske är lite att ta sig vatten över huvudet.

Den absolut finaste upplevelsen i den albanska huvudstaden är helt klart att ta linbanan upp i bergen för lite middag. Lika delar högt, läskigt och magiskt. Det blir inte sämre av en redig portion albansk pasta i restaurangen på toppen, givetvis med Roxette-ballader i bakgrunden. Att några timmar senare åka linbana tillbaka ner för berget i totalt mörker, med endast några syrsor som bryter tystnaden, är bland det vackraste jag varit med om. Det känns lite som att färdas fram i ett rymdskepp. Vi slutar flamsa och jag känner mig hög på livet.

Vi lämnar ett pulserande Tirana och beger oss mot Berati, i mitten av landet. Berati är en UNESCO-märkt stad, omgiven av en massa sjukt höga berg där det ligger en väldans massa vackra kyrkor, borgar, vandringsleder och ett allmänt lugn råder. Vi träffar en trevlig ung man vid namn Lucas. 21 år, tandläkarstudent och DJ i Tirana, men nu jobbar han extra i sin fars restaurang under sommaren. Lucas erbjuder sig att ta oss med på en vandring i bergen. Den tar vi så klart, så i ottan nästa dag beger vi oss uppåt. Utsikten över bergen och fälten och allt annat vackert är extremt fint. Lucas berättar i detalj om allt från Beratis historia till vilka platser han tagit med diverse flickor och romantiserat, så att säga. Pex och Sanna älskar nog kyrkor några procent mer än mig, så jag tar en teknisk paus, och slår mig ner på en bänk och börjar bråka lite med Lucas. Jag har nämligen tidigare under vandringen fått onda blickar av både vår nye vän och en fruktförsäljare, då jag spottat ut aprikoskärnor i den liten skogsdunge bredvid kyrkan. ”Vad gör du?” utbrister Lucas bestört? Eeeeeh ”spottar ut en aprikoskärna”, hyffsat säker på att den inte kommer lämna nämnvärt mycket föroreningar i den albanska naturen. Lucas menar att det var en mycket dålig idé och brist på omdöme, ty ”i Albanien är det i det närmaste en dödssynd att slänga mat”. Pekar på ett gigantiskt sopberg i anslutning till den vackra kyrkan, och frågar om det känns bättre att slänga plastflaskor och aluminiumburkar? Det gör det tydligen, och därmed är vår diskussion om en hållbar framtid över. Tur att vi hittar annat att prata om! Att vara kvinna, över 30 och ogift till exempel! Lucas informerar oss om att i Albanien är denna gudsförgätna grupp människor antingen; 1. så fula att ingen vill ha dem, 2. prostituerade eller 3. inte kan få barn på naturlig väg på grund av ”dysfunktionalitet”. Tänker att det enda jag vet helt bombis, är att jag inte är prostituerad. 2 möjliga anledningar till varför jag är ogift asså. Hårt slag mitt under semestern. Männens gillande blickar och trevliga väsande kattljud gör situationen så mycket bättre. Så himla härligt med lite bekräftelse!

Den vegetariska maten är mot förmodan helt fantastisk! En ville ju inte gärna hoppas på kulinariska upplevelser efter ett gäng resor till ett förhållandevist köttigt Balkan, där man ständigt möts med suckar, när man vill ha sin lunch utan kebab eller lamm. I Albanien är grillad ost, grillade grönsaker, filodegspajer och smaskens vegetariska röror standard. Till och med det inhemska vinet smakar smask.

Efter några dagar i bergen och fint häng med Lucas, börnar vi vidare ner mot kusten. Efter några timmar i bra tempo (läs: sinnessjukt) ser vi havet! Dhermi beach we’re coming for you! Dhermi kanske är det enda stället i Albanien som är aningens känt för omvärlden. Här snackar vi en klassisk badort ser ni, fast lite som från 60- eller 70-talet. Älskar väl när tiden stannar till lite. Vattnet är kallt, men vad gör det när den solen bränner och Mr DJ spelar albanska hits på högsta volym. Här mår vi så pass gott så vi stannar ett extra dygn, äter orimliga mängder grillad ost, och bara gör ingenting förrutom några halvtaffliga försök till att träna ollies utanför vår stuga.

Åka taxi är djävligt risky business i Albanien, men också det smidigaste. Det går snabbt, djävligt snabbt, då vi susar fram i 130 km i timmen på djävligt slingriga vägar alldeles för högt upp i bergen. Den längsta sträckan, mellan Dhermi och Ksamil, på ca 4 timmar, körs av en 22-årig ung man som är rätt pepp på att gasa och prata i mobben samtidigt. Den totala dödsångesten i kombo med mitt livs värsta åksjuka gör sannerligen att man känner att man lever. Ett par pauser ingår tydligen i vansinnesfärden, och det är då, när man går ut och ställer sig på en liten klippavsats och kikar ner några hundra meter, ut över turkosblått hav, några getter, vidsträckta vita stränder och mil efter mil av regnskogsliknande natur, det är då man tänker att det är 500% värt det. Det är sånt här jag älskar.

Vi stannar en natt i Ksamil, en liten pärla några mil från Sarande, där vi ska ta båten över till Corfu. I Ksamil bor vi hos Uncle John, dricker öl, leker med hunden Angela, och ser en helt magisk solnedgång. Byn är sömnig och det är vi också. Gubbarna sitter vid vägkanterna och ljuger, och är rätt pepp på att vara med på bild.

Vårt nästa stopp är Grekland, men det är en annan historia. Bara 1 timmes båtfärd från Albanien, men så extremt annorlunda. Allt i Grekland är lite fräschare, lite snyggare och lite bättre än i grannlandet Albanien. Trots detta väljer jag detta organiserade kaos alla gånger. Albanien är helt fantastiskt, om än lite ärrat. Åk dit och njut av det icke perfekta, men också av bergen, av havet, av osten och av vänligheten hos människor som har en historia att berätta för dig.

Translation: We spent the summer in Albania! This amazing, chaotic, incredibly hot and beautiful country that wasn't open to the public until 1991. We spent a few days in Tirane, which surprisingly is a really cool, relaxed and pretty city. Berati is a UNESCO heritage city in the middle of the mountains. Go here for some stunning views and total relaxation. Dhermi beach takes you back to the 60s, in a resort kind of way. Albania is organised chaos with so much love, charm, beauty and amazing cheese. Go here amigos, you wont regret it!